Människan, miljön och lidandet

Överallt runt omkring oss finns den så kallade miljön. Det är lätt att tala om olika sorters miljöer. Det kan vara allt ifrån skolmiljö till socialmiljö. Den miljö som först dyker upp i huvudet är dock samlingen av alla levande och icke-levande föremål på jorden. Ordet miljö kommer från franskans milieu som betyder genomsnitt, dock brukar det oftast innebära omgivning eller omgivande förhållanden. Det är vanligt att använda begreppet miljö i diskussioner rörande samspelet av dessa förhållanden och av däri verkande processer.

Detta samspel är en delikat symbios som är känslig för rapida förändringar. Det är min mening att innan människan utvecklades till vad vi är idag, hade jorden inte varit med om så omvälvande förändringar som sker idag. Visst har det förekommit revolutionerande skiftningar i både klimat och geografi, dock inte i samma hastighet. Människan är en parasit som jorden borde göra allt för att bli av med. Vi utnyttjar henne till bristningsgränsen genom bl. a. skogsavverkning och urbanisering. På bara några tusen år har människan genom sitt oursäktliga beteende orsakat så stora skador på planeten. Det förundrar mig att det inte är förrän i nutid tanken på någon form av hållbar utveckling har slagit mänskligheten. Detta tycker jag tyder på att vi människor inte är så framstående som vi mer än gärna föreställer oss. Vi besitter absolut makt över den värld vi lever i och det ända som har drivit oss är en anda av kapitalistiskt tänkande. Vi har bara sett till vår egen personliga vinning. Lite som Robin Hood fast utan ge tillbaka delen i den klassiska repliken. Det smärtar mig att den tidiga människan klarade av att leva i harmoni med naturen och sin omgivning, men inte den moderna människan. När tappade mänskligheten fokus på vad som är viktigt? Vi människor måste upphöra med att se oss som en härskarras som äger denna planet och kan göra vad vi vill med den. Vi delar faktiskt jorden med alla organismer.

Det går att tala om människans inverkan på klimatet i evigheter. Det är tydligt för mig att vi spelar roll i hur miljön omkring oss utvecklas, dock är jag inte helt övertygad om att det är våra utsläpp och andra ohyggligheter som bidrar mest. För mig visar alla tecken på att människans tid är kommen. Vi fick vår chans och vi brände den. Nu är början på slutet för mänskligheten. Vi kommer inte att dö ut lika snabbt och smärtfritt som de raser som vi redan har eliminerat. Vi människor är smärtsamt medvetna om vår situation och kanske är den miljödebatt som blommat upp de senaste åren ett tydligt tecken på detta. Vi som ser oss som härskare och högre stående kommer att bli tvingade att se på när vår egen ras sakta dör ut till följd av vår och våra förfäders dumhet.

Kan vi inte som de tänkande varelser vi faktiskt är på något sätt förhindra denna utveckling mot vår egen undergång? I mina ögon kan vi göra allt rätt från och med nu, men för mig känns det som om jorden äntligen har bestämt sig för att avlusa sig själv ifrån dessa parasiter, som begåvades med den fria viljan och en förmåga att handla och utvecklas. Ur miljöhänsyn har människans utveckling genom historien varit katastrofal och det är för mig overkligt i vilken riktning vi har styrt vår ras. Pengar och skönhet går främst i dagen samhälle. Detta går inte att förneka. Tyvärr har detta lett till att vi har fördummats. Vi har antagligen blivit bättre på att utnyttja naturresurser, djur och medmänniskor, dock inte till en hållbar utveckling utan till vår egen vinning.

Under åren har det förvisso funnits många tafatta försök till att ställa allt tillrätta. Vi har infört regler om återplantering av skog vid avverkning, vi har infört olika fiskerestriktioner och nu på senare tid har även utsläppen börjat regleras. Jag tror inte detta kommer att räcka. Vad som krävs är en fundamental förändring i människans natur. Frågan är bara om det finns tid för en så revolutionerande förändring som krävs.

Jag ser mänskligheten som ett misslyckat experiment, ett experiment som borde ha stoppats för länge sedan. De skador vi är ansvariga för är så stora att inte ens vår moder; Jorden har förbarmande för oss. Detta borde fylla mänskligheten med lidande då inte ens vår egen mor förmår sig till att älska oss.

Vår vid Vättern

De senaste dagarna har vädret här i Jönköping varit helt strålande. Detta fick mig att fundera. Lockar våren människor till stordåd? Påverkas vi av någon form av hormonell fotosyntes? Solen väcker oss ut vår djupa vinterdvala, så att vi utan att egentligen begripa varför börjar bryta våra inrotade vanor. Vanor vi har lagt oss till med för att stå ut med ledan och tristessen som även kan kallas vardag. Jag har lagt märke till att så fort solen tittar fram bakom de skyddande molnen (molntäcket har för övrigt en stor betydelse för den globala uppvärmningen) så blir människor mer sociala och kapitalismen och materialismen får stå tillbaka för kärleken och känslorna. Snälla låt mig inte vakna ifall detta skulle visa sig vara en dröm för det är synnerligen en väldigt angenäm sådan.

I mig framtvingar solen en fontän av kärlek till min omgivning. Jag gör verkligen mitt yttersta för att påverka mina medmänniskor och för att rycka med dem i denna karneval av lust till livet. När jag satt på skolgården och skrev så var behovet dock helt obefintligt. Alla var idel leenden och lycka. De flesta förvandlades en stund till att bli livsnjutare av den tredje graden och glömde helt sina världsliga bekymmer.

Solen och våren har en förmåga att få min kreativitet att spira. Min känslighet för det konstnärliga i vilken gestalt det än tar ökar i kubik. Musiken leder mina tankar i lustiga danser och texter får min fantasi att skena. Bilder fastnar på mina näthinnor likt fotografier. Detta är för mig jämställt med att få konstanta orgasmer med alla sinnen samtidigt. Det känns precis som att leva i ett ständigt fyrverkeri.

Det bästa med dessa vårkänslor som just nu sveper över denna stad är att dem är långt bortom statens slemmiga fingrar Denna stat som älskar att kontrollera våra känslor med alla medel, som de kära folkvalda beskyddare förfogar över. Apatiska ska vi vara, berövade vår livsglädje ska vi vara, glada över att få leva i detta så kallade himmelrike ska vi vara.

För mig är alkoholpolitiken det främsta beviset för denna kontroll. Med lagar och förordningar har vår tillgång till denna känslobefriande ambrosia begränsats. Naturligtvis behövs inte alkohol för att kunna känna och för att vi ska kunna vara lyckliga, men visst hjälper den till. Det är inte det som statsmakten är rädd för. Nej, utan det är okontrollerade känslor, när folket är ute och umgås och interagerar med varandra istället för att sitta stilla framför tv-apparaten. Jag har ofta stått utan för lägenhetshus och förundrats över att där sitter folk, med bara en tunn gipsvägg mellan sig och kollar på samma idiotiska program. Nej, framför tv-apparaterna börjar inga revolutioner. Dessa föds när människor får tillfälle att diskutera, ohämmat av eventuella band som samhälle och uppväxt tyngt oss med.

Ödets ironi…

Förra måndagen hände det, jag fick för första gången i mitt lagom långa liv punktering på min springare. Denna gamla Monark från sjuttiotalet som de senaste månaderna har tagit mig på många sällsamma och lustiga turer, i ett Jönköping där vädret lever sitt eget lilla liv. När vädret pendlar på detta vis så tvingas de glada gubbarna i kommunen att vidta drastiska åtgärder så som att sanda på cykelbanor och gångstigar, även gatorna får sin beskärda del. Detta är i sig en fin gest, dock tvivlar jag lite på nyttan av det hela. På grund av de ständiga väderväxlingarna så går det åt väldiga mängder antihalk substanser, dessa är tydligen dyra. I sin oändliga visdom har då kommunen valt att sprida ut krossat makadam! Detta stenkross är vasst, det ger bra grepp för skorna mot de hala isfläckarna, men de stackars cykeldäcken klarar inte av att stå emot dessa sylvassa kanter när både cykelns och studentens tyngd pressas mot rakblads liknande stenar.

Denna punktering har tvingat mig till att promenera runt istället för att graciöst glida fram med min mantel romantiskt fladdrande bakom mig. Alla promenader har gjort så att sulan på mina väl ingångna, super sexiga skor föll i bitar. Jag har svårt att tänka mig att det maniska dansande jag har ägnat mig åt på sistone kan ha något med saken att göra. Hur som helst var jag nu tvungen på grund av den snåla kommunen att inhandla ett nytt par skodon. Efter ett samtal till den ömma modern där jag framförde ett litet tal som syftade till att tigga kapital till denna mänskliga rättighet så stod jag då där i skoaffären och studerade utbudet. Lyckan var gjord när jag fick syn på dem. Det hela kändes som att hitta den heliga graalen, det var precis som ifall skorna talade till mig på det astrala planet och visade mig hur mycket skoj vi skulle ha, bara jag valde dem. Efter denna upplevelse fanns det ingen återvändo, jag skulle bara ha dessa über skor.

Så nu sitter jag här, fortfarande med punktering på cykeln, med att par trasiga trotjänare, men som en lycklig ägare till ett par nya röda skor! (Säg inget till den ömma modern)

Onsdagen spenderades i övrigt med ett ivrigt öl diande från det stora ölbröstet i himlen. Efter en underbar lunch/picknick på piren attackerade JG och jag min lägenhet och slog ihjäl lite tid med att titta på glasbottnar. Vi väntade på att Robin skulle ansluta så att vi skulle kunna ta oss till kåren för att kasta kapsyler i glas. Jag måste säga att det låter värre än vad det är. Det hela avlöpte i alla fall bra för min del. Jag hade lite otur med en del kantrullare, men grattis öl har jag nog aldrig tackat nej till… (Träffade även Otto från Gävle på kåren – Helt oväntat)

När det inte festas i Jönköping studeras det. Just nu är det Matematisk analys och Interredovisning och Kalkylering som gäller…

Suck!

Where is the love?

Shakespeare - Den absoluta sanningen

Oh, saliga lyckorus. Jag är precis hemkommen efter att ha avnjutit Lasse Birscher i ”Shakespeare - Den absoluta sanningen” framfört i 1,2,3 Schtunks regi. 1,2,3 Schtunk är en fri teatergrupp ifrån Varberg. Nu när jag sitter här i min soffa är jag tvungen att stilla mina ömmande nerver med en fin calvados.

Jönköpings teater och dess småländska publik till trotts lyckades Lasse fånga publiken på ett strålande sätt. Jag måste ge honom en stor eloge för detta för när jag gjorde min entré så insåg jag ganska fort att större delen av publiken blev buren in i salongen av de käcka damerna i hemhjälpen.

Själva pjäsen var en monolog med inslag av underbar stå upp komik. Det märks tydligt att Herr Birscher är en skådespelare med talang. Innan idag har jag bara haft en vag uppfattning om vad begreppet ”att äga scenen” innebär, men nu vet jag att det är när en skådespelare sätter sig själv i centrum och bokstavligen låter universum rotera kring scenen.

Det var helt lysande hur han lyckades hantera alla sidospår och hycklande med publiken och samtidigt att hela tiden knyta an till pjäsens kärna – Shakespeares liv och diktande.

Tyvärr så hamnade pjäsen lite i bakgrunden då jag roade mig kungligt med att tjuvlyssna till mina småländska teatervänners småprat. Det är helt otroligt hur länge det går att beklaga sig över att det inte längre blir någon isväg över Vättern. Höjdpunkten var nog när en skolklass med gymnasieesteter kom in i salongen och allt småprat dog ut, bara för att strax följas av ett argt och upprört viskande om att förr i tiden så klädde man sig i kostym när det var dags att besöka teatern. Detta är för mig något underligt då istället för att glädjas åt att ungdomar faktiskt bemödar sig med att gå på föreställningar och se en framtid för teatern, så väljer (om jag har tolkat större delen av publiken rätt) Jönköpings ”kultur elit” att tycka att det var bättre förr.

Mycket roande var det också att höra på kommentarerna efter pjäsens slut. Jag kan inte annat än förundras över att nästan igen i alla fall av de äldre besökarna visste vad det var dem hade gett sig in på. Jag måste säga att det var modigt att ge sig in i det okända på det viset som de flesta gjorde. Improvisationsteater kan inte vara lätt med en så hög medelålder i publiken. Den allmänna uppfattningen verkade dock vara att det var en sevärd och rolig föreställning och jag kan inte göra något annat än att instämma.

Snövit och De Sju Änglarna

I den himmelska sfären i vilken jag befinner mig existerar ett gudomligt spektrum av stålande klara färger. Färger som med sitt ljus har en förvånadsvärd förmåga att skifta i form och intensitet. Jag ser dessa färger överallt. Det är lite som att leva livet i technicolor. Hur gestaltar sig dessa strålar av gudomlig humor och glädje? Det kan vara allt ifrån ett förälskat par som hopslingrande sitter på en kall parkbänk och med sina ivriga tungor är fast beslutna att utforska varje vrå av munhåla hos den lyckliga partnern. Det kan vara skönheten i vatten som sakta sipprar ner i en gatubrunn som är full av halvt förmultnade löv. Det kan vara skolelever på tåget som med glada miner och fulla av hormoner, glömmer skoldagens mödor och ser fram emot fritiden.

Ser man detta blir man också smärtsamt medveten om den märka sidan. Besitter man förmågan att se skönhet i sin omgivning framtyder kontrasterna desto tydligare. Misär och lidande finns överallt. Folk som saknar sitt inre ljus. Folk som inte har den där längtan i blicken. Lite som Iggy Pop beskrev det hela ”The Lust For Life”.

Vad är det då som för att känna livslust och glädje över vår existens? Det är min mening att svaret går att finna i detaljerna. I den något sorgliga historien om Snövit så är det nog många som anser att det är dvärgarna som är det intressanta i det hela. Vad är det då med dessa små lustigkurrar som är roligt? Lustigheten ligger i detaljerna, de små saker som är karakteristiska för individen. Ifall man ska översätta detta till den vanliga människans driv efter att finna lyckan och livslusten, då skulle jag nog säga att lyckan ligger i detaljerna. Dessa små lustigheter som hela tiden finns i vår omgivning. Det är den gudomliga humorn som avspeglas i våra liv.

Den gudomliga kraftens naturliga tillstånd är nog lycka. Lycka över att få existera i detta paradis som vi befinner oss i. Denna lycka visar sig i livet genom vardagens dråpligheter och människans förmåga att se det roliga även i situationer och händelser som i sig själva är sorgliga. Vissa skulle nog hävda att detta är en så kallad försvarsmekanism. Ett sätt för oss att inte se världen i sitt fulla lidande. Detta är bortom mig. Ifall allt är lidande varför finns det så mycket glädje? Det går alltid att argumentera att med lycka följer olycka. Känner man lycka har man något att förlora. Rädslan som detta föder är det vi upplever som olycka. Huvuddelen av oss är innerst inne lyckliga, det är bara det att när rädslan över att förlora detta gudomliga tillstånd tar över så blir vi oförmögna att känna vår sanna natur.

Lyckan och lidandet är tätt sammankopplade. När känslan av lidande infinner sig gäller det att öppna sitt medvetande och göra sig mottaglig för det gudomliga färgglada spektrumet av strålande färger. Som hela tiden bestrålar våra liv med botemedel mot den största epidemi mänskligheten någonsin har drabbats av; rädslan över att förlora vår lycka. Vår lycka över att få finnas till och ta del av det stora dynamiska spel som kallas livet

Det jag kallar gudomligt är vad jag definierar som livskraft. Jag har valt att använda denna beteckning på grund av att det är något som alla kan identifiera och i sitt eget sinne sätta namn och definition på. Det är min mening av att vi alla har något vi tror på och det är den sinnliga bilden av detta något som ger det liv och näring.

Lev lyckligt och öppna ögonen för världens lycka.

Höst

Nu är det höst igen. Hösten har länge varit min favorit årstid, men i år är det något som inte stämmer. Nu är allt jag ser melankoli och sorg. Träden gråter blodstårar som färgar dess fallande löv röda, människorna tänker två gånger innan ett leende tillåts spela på deras läppar, de grå bostadshusens fasader är randiga av regndropparnas blöta tyngd, om kvällarna bryts det tryckande mörkret bara av någon enstaka gatlyktas bleka strålglans som speglas i den svarta asfaltens gåtfulla skrovliga yta.

Det talas om höstdepressioner och om septembers svarta skillsmässostatistik, men bakom dessa i sig deprimerande ord anar jag en bakomliggande agenda. Vad vinner vi på att fokusera på det jobbiga och tunga? Nej, vi människor vinner ingenting, kapitalet vinner. Vi påverkas dagligen av rubriker som trycker ner oss i våra medvetandes djupaste avgrunder. Rubrikerna förvandlas till självuppfyllande profetior om undergång och misär. Detta speglas också i finansmarknadens nedåtgående spiral. Alla får höra att det är dags att sälja på grund av nedgångarna, men bidrar med detta irrationella tänkande och kortsiktiga perspektiv, till att marknaden dalar ännu mer. En spiral som inte kan kontrolleras och kanske leder ner till helvetets sjunde krets?

När rubrikerna påverkar oss till att må sämre, leder det till den gamla sanningen att människor som mår dåligt äter mer, dricker mer, shoppar mer, Detta leder som sagt till kapitalets årliga höstseger. Kan vi då på något sätt rädda oss undan kapitalets nedåtslående piskor? Kan svaret vara, att vi är självständiga individer som tack vare Eva (Hon som åt upp hela äpplet och gav oss möjligheten att styra över våra egna öden), måste skapa våra egna självuppfyllande profetior?

Träden kanske är glada över att slippa bära bladens tyngd, kan det vara så att husens fasader uppskattar regnets milt rengörande och uppfriskande våta smekning, människorna sparar sina helande leenden till sina älskande vänner och livskamrater, Gatlyktans sken kan vara det enda som leder oss på rätt stig i höstmörkret.

Allt är inte negativt med denna årstid, nej snarare är det så att hösten är eftertankens och försoningens årstid, det är på hösten som sanningen visar sig.

Zombies - Ett verkligt hot?

På vissa ljusskygga forum på internet kan man läsa om zombiehotet. Det hotet är på intet sätt ett sätt att fly från verkligheten. Detta är ett högst troligt hot och många är det som diskuterar saker så som, hur man lättast försvarar sitt hem mot en attackerade hord av odöda eller vad man ska äta, när större delen av mänskligheten släpar sig fram i en sakta mak över städernas gator och torg, släpar sig fram med ett enda mål i sikte, att finna färskt kött att sätta sina, för den typen av mat dåligt anpassade tänder i.

Ursprunget till denna kult liknande gemenskap kan man finna i attacken på USA den elfte september, när det för den amerikanska befolkningen blev uppenbart att de inte var orörliga. Nej, tvärtom dem var lätta mål i all sin utsatthet, den genomsnittlige amerikanen eller för den delen en person som lever i ett välutvecklat land, har för det mesta ingen som helst aning om hur man ska klara sig utan "livsnödvändigheter" så som el, rinnande vatten, tv och livsmedelaffärer.

Någon kläckte då idén att diskutera urban överlevnad på ett lättsamt och roligt sätt. Detta evolverade till Z.E.D.U - Zombie Eradication/Disposal Unit. Bakom dessa inlägg kan man skymta en bitter verklighet - mänskligheten lever i rädsla. Vi är så bundna till våra vanor och paradigmer, att det värsta som kan hända oss är att allt ställs på ända. Kaos skulle råda och endast de förberedda kommer att överleva.

Även om man i grunden diskuterar allmän överlevnad så är hotet på intet sätt inbillning. Zombiefieringen pågår i detta nu. Om man tittar på samhället och människorna ur ett evolutionsperspektiv, vad kommer att bli nästa steg i den stora planen för mänskligheten? Den sammanlagda muskelmassan hos väldens befolkning blir mindre och mindre. Vi kommer att bli mer utsatta för sjukdomar då våra kroppar saktar ruttnar. Detta sker samtidigt som vi blir allt skickligare på att förlänga livet. Vi ser något perverst nöje i att besegra döden, även om den är oundviklig så skrämmer den oss. Detta kommer att bli vårt fall. Mänskligheten kommer att bli odöd.

Tillbaka till Z.E.D.U. Det är i grund och botten ett "brödraskap" som tillsammans har bestämt sig till att överleva det värsta tänkbara scenariot. Detta har fått symboliseras av Zombies. Få är det som inte har sätt en zombiefilm. Dessa är väldigt populära och det går sällan ett år utan att det kommer en ny populär film. Jag undrar om fascinationen av dessa filmer går att finna i vår besatthet av döden. Hur som helst, Z.E.D.U. verkar aktivt för att förbereda sina medlemmar på livet efter skiten har träffat fläkten. Frågor så som: vad ska man ha i sin färdigpackade väska hemma i garderoben, vart ska man ta skydd och hur ska man kunna upprätthålla en dräglig levnadsstandard under de värsta tänkbara omständigheter? Överlevnad bygger på vissa grundstenar; Kunskap, vilja, utrustning, uppfinningsrikedom och en förmåga att kunna anpassa sig. Detta är saker som diskuteras och det utbyts tips och erfarenheter. Det finns i princip ingen gräns på hur djupt man kan dyka i ämnet, men vi vanliga dödliga får helt enkelt förlika oss vid tanken på att sakta hasa oss fram i flockar, med döda ögon och kroppar och med endast den mest grundläggande instinkten kvar...äta! Föreställ dig en krog gata kl 0300 en lördag kväll och du kommer att känna att du har skådat in i framtiden...

Som sagt är man förberedd på ett Zombie utbrott är man förberedd på allt...